Tack som fan. Verkligen!
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Den här lördagen har varit väldigt icke-svensk. Inte lagom någonstans. Antingen har det varit väldigt bra eller jättedåligt.
Jag har träffat både bra människor och fantastiskt arroganta idioter. En del folk förstår jag mig inte på. Mår fortfarande lite kass över vissa personers aggerande. Det värsta (utav tre tillfällen) var på jobbet. Jag gick fram till ett par som uppenbarligen var intresserade utav ett bord. När jag frågade om de gillade bordet så tittade de på mig i ungefär fem sekunder utan att säga ett ord. Sen vände de sig mot varandra igen och fortsatte prata. Kan inte komma på när jag kände mig så ignorerad och förbisedd sist. Om det ens har hänt någon gång. Ärligt så tycker jag att sådana människor är idioter. Vad skulle jag göra?
Det är tråkigt att negativa grejer påverkar så mycket mer än positiva. Jag hade en kund i dag som talade om hur trevligt det var att handla av just mig. Sånt värmer och lyfter en några pinnhål. Dessutom så har jag varit på kalas i Trollhättan och sagt grattis till Bella och Martin som gift sig. Också väldigt mycket positiva känslor.
Men. Det är ändå det negativa som fortfarande ligger och gnager. Jag brukar ha ganska lätt för att skaka av mig. Men inte idag tydligen.
Normalt sett brukar jag inte ägna alkisar och pack någon större uppmärksamhet. Men på bussen här om veckan satt en a-lagare bakom mig. Det svårt att missa vad som sägs då. Kom på vad han sagt när jag åkte hem från Trollhättan förut. Han satt och förklarade för några yngre tjejer hur viktigt han tyckte det var med att säga hej. Ett vanligt hej bara. Och framförallt om någon hejar på dig. Hur svårt ska det vara att bara svara hej tillbaks? Det ligger väldigt mycket i det.
Det är ungefär så man tänker ganska ofta på jobbet. Hur svårt ska det vara att vara trevlig? Jag är ju bara där för att vara hjälpsam. Om jag säger hej till en kund så förväntar jag mig ett hej tillbaks. Om jag frågar en kund om de vill ha hjälp så förväntar jag mig inte att bli tittad på som om jag vore dum i huvudet.
Trots två väldigt positiva saker idag så slutar ändå dagen på minus. Och det är jävligt tråkigt. Tack som fan ni som fått mig att känna så här.
Nu ska Tomas försöka se färdigt på No Country For Old Men. Och glömma det som varit dåligt.
Jag fick ju ändå ett väldigt bra betyg idag.
Känner att det blir en del repriser mellan varven. Men det skiter jag i just nu.
Heja hårdrock!!
Dope - Die motherfucker, Die!
Jag har träffat både bra människor och fantastiskt arroganta idioter. En del folk förstår jag mig inte på. Mår fortfarande lite kass över vissa personers aggerande. Det värsta (utav tre tillfällen) var på jobbet. Jag gick fram till ett par som uppenbarligen var intresserade utav ett bord. När jag frågade om de gillade bordet så tittade de på mig i ungefär fem sekunder utan att säga ett ord. Sen vände de sig mot varandra igen och fortsatte prata. Kan inte komma på när jag kände mig så ignorerad och förbisedd sist. Om det ens har hänt någon gång. Ärligt så tycker jag att sådana människor är idioter. Vad skulle jag göra?
Det är tråkigt att negativa grejer påverkar så mycket mer än positiva. Jag hade en kund i dag som talade om hur trevligt det var att handla av just mig. Sånt värmer och lyfter en några pinnhål. Dessutom så har jag varit på kalas i Trollhättan och sagt grattis till Bella och Martin som gift sig. Också väldigt mycket positiva känslor.
Men. Det är ändå det negativa som fortfarande ligger och gnager. Jag brukar ha ganska lätt för att skaka av mig. Men inte idag tydligen.
Normalt sett brukar jag inte ägna alkisar och pack någon större uppmärksamhet. Men på bussen här om veckan satt en a-lagare bakom mig. Det svårt att missa vad som sägs då. Kom på vad han sagt när jag åkte hem från Trollhättan förut. Han satt och förklarade för några yngre tjejer hur viktigt han tyckte det var med att säga hej. Ett vanligt hej bara. Och framförallt om någon hejar på dig. Hur svårt ska det vara att bara svara hej tillbaks? Det ligger väldigt mycket i det.
Det är ungefär så man tänker ganska ofta på jobbet. Hur svårt ska det vara att vara trevlig? Jag är ju bara där för att vara hjälpsam. Om jag säger hej till en kund så förväntar jag mig ett hej tillbaks. Om jag frågar en kund om de vill ha hjälp så förväntar jag mig inte att bli tittad på som om jag vore dum i huvudet.
Trots två väldigt positiva saker idag så slutar ändå dagen på minus. Och det är jävligt tråkigt. Tack som fan ni som fått mig att känna så här.
Nu ska Tomas försöka se färdigt på No Country For Old Men. Och glömma det som varit dåligt.
Jag fick ju ändå ett väldigt bra betyg idag.
Känner att det blir en del repriser mellan varven. Men det skiter jag i just nu.
Heja hårdrock!!
Dope - Die motherfucker, Die!
Kommentarer
Trackback
