tr3tton

Så då ska det bli som utlovat. Sista fem namnen (eller första) på tuffa trummis-listan. Den här listan var lite halvspontan från början och inte speciellt genomtänkt. Men det har blivit en lista och jag står bakom den till hundra procent. De här tio grabbarna (sorry tjejer men ni fixar helt enkelt inte det här) tillhör lätt världseliten bland trumslagare. Sen finns det säkert hundra till som är både snabbare och mer tekniska. Men det här är min blogg. Och således min lista.

Men först tänkte jag faktiskt dra lite sport för ovanlighetens skull. Har ju helt missat att berätta för er att min bror (som är lillebror på alla tänkbara sätt) sprang Göteborgsvarvet i lördags. En vild gissning från min sida är att han inte tränat överdrivet mycket för det här loppet. Lägg till att jag inte tror att han sprungit så långt som 21 kilometer förut. Jag tror inte ens att han sprungit så långt som 13 kilometer förut vilket han gjorde förra onsdagen för att testa. Då är det rätt så jävla grymt att löpa runt på 1:50:05. En timme, femtio minuter och fem sekunder. Det är 2,1 mil vi pratar om. Placeringen (nr: 10.918) låter ju inte så mycket i sig.

Hur som helst. Jag är grymt imponerad. Kan ju inte låta bli att känna mig lite motvierad faktiskt att hänga på nästa år. Dessutom slog han Stefan Holm med tolv minuter. Fast det är klart. Stefan Holm har säkert hoppat 2,1 mil på bra mycket bättre tid än två timmar.

Så till trummorna då. Det kommer bli en liten utläggning men det får ni ta. Plats nummer fem förärar jag en gammal barndomsidol. Och det är väl nästan ända sättet Tommy Lee fråm Mötley Crüe platsar på en sån här lista. Tommy Lee är mer en tuff rocker än en teknisk skinsmiskare. Fast det är klart. Att hänga upp och ner när man lirar ger ju helt klart pluspoäng.

Plats fyra tillfaller den snabbfotade Jason Costa i All That Remains. Jag fastnade för det här bandet som så många andra när Guitar Hero kom till landet. Six hette låten och var grymt svår att spela. Efter det var jag fast. Ruskigt tempo och sjuka taktbyten gör att den Jason Costa får vara med och leka på min lista.

Så är det då dags för the final three. The big ones.

Bronspenger ger jag till en gammal trash-hjälte. Jürgen Reil bankar verkligen skiten ur trummorna på de flesta av Kreators alster. Tror att han missat en platta men jag kan ha fel. Är egentligen inget stort fan av tidig Kreator men de senaste tre plattorna är magiska. Kan faktiskt inte komma ihåg när jag hade en lika överrumplande musikupplevelse som när jag satte på Enemy Of God-albumet. Sann kärlek.

Plats två. Eller förste springare upp som man säger på ett annats språk. Här hittar vi den sista mohikanen. Mike Terrana. Första gången jag kom i kontakt med den här snubben var så sent som i slutet på 90-talet. Eller väldigt tidigt på 2000-talet. Han bankade trummor för Metalium och gjorde det sjukt bra. Annars har herr Terrana flackat runt rätt så bra. Han har bland annat lirat trummor åt Yngwie Malmsteen och Rage. Numera håller han takten i Masterplan.

Und jetzt. Den förste. Störste. Den bäste av dem alla. Eller så är det bara som så att Tomas fastnat rätt mycket för det här gänget just nu. Guldet slänger jag iväg till Chris Adler i Lamb Of God. Jag har tyvärr aldrig fått bevittna det här gänget live men det händer förhoppningsvis till sommaren. Det är dock sällan man ser en kille som så oberörd spelar lika fort, hårt och tekniskt som Chris Adlers gör. Och han gör det inte bara på skiva utan även live också. Jag har ju trots allt gått igenom YouTube och glott på några dvd:er med boysen. Så den skönaste trummisen just nu hittar ni alltså i Lamb Of God.

Det är min blogg. Glöm inte det. Listan i sin helthet ser ut som följer. Klagomål, reklamationer eller bara någon kommentar tas tacksamt emot.


Ska nog försöka snickra ihop en lista med världens fem mest överskattade trummisar. Fast det får bli efter Sweden Rock. Det är ju inte omöjligt att man kan hitta några kandidater där nere.

På torsdag kommer de första fem punkterna på Tomas "får-inte-missa-på-sweden-rock"-lista.

Nu blir det frivolter i duschen innan det är dags att se på film med han lillkillen som har ont i benen. Och foten. Och.. Ja det kanske räcker så.

Hårdrock på er kompisar!